Vänskapens svaga länk: Skitsnack

Jag har funderat över varför vissa människor har behov av att prata om andra människor. Särskilt då i negativa termer och, givetvis, när dessa personer inte är närvarande. Varför gör vi det? Vad är det vi vill uppnå genom att skvallra, svärta ner och skarva om andra människor? Vi lär ju knappast ha något önskemål om förändring – för i så fall är det väl aningen korkat att prata om någon istället för med?! Kan det vara så att skitsnacket är tänkt som något sort socialt kitt, som ger oss något gemensamt att samlas kring? Något som binder oss som sladdrar ihop, någon sorts trygghet; det är du och jag mot den tredje – icke närvarande – parten? Tror att det kan vara argument. Men, jösses så dåliga bevekelsegrunder! Om den vänskap, eller annan relation, som jag har till en annan människa behöver bygga på bedömande och fördömande av andra människor, eller att bandet oss emellan är att vi pratar om andra människor – då känns relationen vare sig stabil, trygg eller pålitlig.
Jag önskar så att jag kunde vara ett föredöme här; att jag ärligt kunde säga att jag inte säger ett ont ord om någon. Tyvärr är det inte så! Men jag vill bättra mej. Dels för att jag tycker mej se att de som snackar skit är små människor, som inte mår så bra som de skulle kunna göra. Jag vill inte vara en liten människa som mår dåligt, som inte lever mitt liv så bra som jag skulle kunna! Och dels för att jag tror att om jag istället talar gott om andra, får jag andra människor (och mej själv) att känna sig mera väl till mods. Om jag istället sprider andras styrkor tror jag att jag själv, den jag pratar med och den jag pratar om, på sikt kommer att växa som människor. För det vi säger påverkar oss i långt större utsträckning än vad vi många gånger tror. Till slut blir det till sanning för oss, och jag har hellre på mitt ansvar att ha talat om någon i positiva ordalag än tvärtom. Så min strävan framöver blir: Det jag inte kan säga till en människa – ska jag heller inte säga om henne.