Gnälla går ju...

Många är de som klagar över hur dåligt de har det på sina jobb. Chefen är dålig, kollegorna tråkiga så klockorna stannar, organisationen har gått i stå sedan Dacke-fejden. Och så vidare. För vissa tar klagovisorna aldrig slut.
Visst är det så att en hel del arbetsplatser lämnar en hel del i övrigt att önska. Vissa chefer agerar verkligen utifrån devisen ”Ledarskapet som Gud glömde”. Kollegor kan vara under all kritik beträffande lathet, själviskhet och manipulation. Och ja, det finns organisationer som inte hängt med i omvärldsutvecklingen ett smack.
Men, många är också de som klagar på allt och alla andra, som samtidigt inte har ett smack insikt i hur på själva påverkar sin omgivning. Som tycker att allt runtomkring dem suger – alltid är det något som saknas för att betingelserna ska vara perfekta – men som inte ägnar två sekunder till att reflektera över hur de påverkar sin omgivning. Som tycker att allt som händer är någon annans fel, och att de inte har någon skyldighet att tona ner eller förändra sig. Människor som tycker att chefen är inkompetent som inte fattar – utan att någonsin ha haft en tanke på att de kan underlätta för både sig själva och chefen genom att berätta för chefen hur de vill ha det. Som inte tillför något till kollegiet, men som heller inte säger nej utan går in i saker i tigande protest. Eller än värre, de ger vare sig chefer eller kollegor en chans att ens komma nära för att lära känna dem bättre.
Det är ju så att det alltid är lättare att klaga på andra, att påtala förändringsbehov hos andra. Att jobba med sig själv är tufft. Men, så är det också – hur klyschigt det än låter – det enda som vi kan förändra. Och jag skulle faktiskt vilja säga att det är vårt förbaskade ansvar att jobba med oss själva. För först när vi gjort det har vi skäl att gnälla över brister hos dem som finns i vår omgivning.