På en öde ö är det ju liksom lite annorlunda - eller?

Sitter och tittar på senaste avsnittet av Robinson Karibien på TV 4-play. Programmet lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är fascinerande att se på ur t.ex ett gruppdynamiskt perspektiv. Men, det som främst slagit mej under de få program jag tittat på, är det här med män och kvinnor… och framförallt då sättet som de manliga deltagarna resonerar kring de kvinnliga mottävlande.
För några veckor sedan vann lag Brise en i raden av alla sina Robinson-tävlingar. Då reflekterade den där långhårige, mörke killen med dem släpiga dialekten över segern. Han sade nå´t i stil med att det hade varit en total utskåpning, trots att de hade valt att ta med tjejer i laget som tävlade. Va?!?? Vaddå trots att…?! Jag trodde att de där åsikterna var förbi – eller åtminstone förpassade till de äldre generationerna. Jag blir så trött! Så tänkte jag att den här spelevinken har en pinsamt förlegad kvinnosyn, och att han inte insett hur pinsam han är när han uttrycker sig på det viset.
Så idag händer det igen. Då sitter den yngste, manlige deltagaren i lag Agwe och pratar om hur tråkigt det kommer att bli vid sammanslagningen när det bara kommer att vara killar kvar, för så röstar ju killarna. På varandra. På en öde ö, utan mat – där reptilhjärnan fått ta över och man upphört bete sig civiliserat så håller männen ihop. Eller hur?! Tyvärr så tror jag att det är precis så här det går till… vid rekryteringar, vid befordringar – eller varför inte vid informella möten och diskussioner. Skillnaden är bara att då har den här skaran män (jo, för det är faktiskt män det handlar om) en mätt mage och en hoper låtsasargument som gör att de är mer skickliga på att dölja att de väljer bort kvinnor. Inte för att de är sämre, dummare eller svagare. Bara för att de är kvinnor.