Om rädsla

För några månader sedan fick jag möjligheten att gå en UGL-utbildning. En tuff, men oerhört givande utbildning, som jag varmt kan rekommendera. Under vår utbildningsvecka började jag fundera över känslan rädsla, och vad den gör med oss människor. Hur den hindrar oss och hur den krymper våra liv.
En av kursdeltagarna rekommenderade mej att läsa Susan Jeffers bok ”Feel the Fear and Do It Anyway”. Den boken har hjälpt mej att få upp ögonen för hur mycket rädsla vi bär på, men som vi är omedvetna om. Skälen till detta tror jag dels är att rädsla är en ganska abstrakt känsla som visar sig på många olika sätt – genom t.ex. ilska. Rädsla är något som vi många gånger upplever utan att vara medvetna om det. Dels tror jag att rädsla upplevs som ett bevis på svaghet, och är därför något som vi inte ska visa.
Det jag tycker är beklämmande att se är att vi i vår rädsla blir egoistiska: vi vågar inte säga stop när kollegor som blir illa behandlade, för felaktigheter som folk högre upp i hierarkin begår men som inte stoppas av andra – eller, kanske framförallt, när människor beter sig uselt mot oss. Vad skulle hända om vi vågade, trots att rädslan ligger som en stor klump i magen? Vad är det vi tror ska hända om vi protesterar? Tror vi att vi är ensamma om att inse att något är fel, och att vi på något sätt straffa oss för att vi protesterar? Är vi rädda för att vi inte har tillräckligt på fötterna, så att vi blir gjorda till åtlöje? Eller, är det så illa att vi är rädda att förlora vårt anseende? Susan Jeffers skriver att av allt det vi oroar oss för ska hända, så inträffar c:a 10 procent. Med andra ord kommer det vi oroar oss för sannolikt inte att hända. Så medan vi sitter där och låter medmänniskor bli illa behandlade, hur folk tar sig friheter de inte är berättigade eller någon så kallad vän sätter sig på oss – sviker vi oss själva allra mest. För, som någon begåvad människa sa: ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”.