Hur stor betydelse har ledningen för hur kollegor behandlar varandra?

Idag dök det upp ett mail i min inkorg. Från en, av sällan skådat slag, otrevlig kollega. Från en människa som under längre tid gjort mina arbetsdagar till ett terror-helvete. Som med diverse härskartekniker, tjuvnyp, hot och elakheter fullständigt sänkt mej. Tack och lov är jag nästan helt tillbaka, och jag är stolt över att jag har jobbat så mycket med mej själv och – nästan helt på egen hand – löst en arbetssituation som varit gräsligt jobbig. Nästan helt på egen hand, för stödet från mina chefer har många gånger varit som att luta sig mot ett draperi – i svagaste laget.
Samtidigt har jag, gång på gång, upptäckt att denna människa även trycker ner andra människor på min arbetsplats. Vilket, i och för sig, kan ses som ett tecken på att jag inte var så där alldeles hopplöst omöjlig att samarbeta med. Det är också därför jag tar mej friheten att påstå att den här människan är övermåttan otrevlig, för att inte bara jag fått stå i skottgluggen när salvor av elakheter avfyrats. Men, det är inte dit jag vill komma.
Det jag förundras över är hur vissa människor får bete sej precis hur illa som helst utan att någon tar dom i örat. Vad beror sådant på? Att deras chefer inte är medvetna om vad som sker? Kan vara så, dels för att metoderna som dessa människor använder är så raffinerade och utstuderade att det därför är svårt att upptäcka vad som händer. Eller, är ledningen inte medveten av den enkla anledningen att man inte vill se? Man fattar att någon beter sig illa, att några människor blir illa behandlade – men man vet liksom inte hur man ska ta tag i situationen. Alternativt, man vet vad som händer men anser att den där konflikten får väl de inblandade lösa själva?
Självklart ska många konflikter och meningsskiljaktigheter lösas av dom som är inblandade. Det är inte en företagslednings uppgift att mobilisera sig inför varje intressefråga i vartenda hörn i organisationen. Som kollegor är vi givetvis ansvariga för att ha en mognadsnivå beträffande vår sociala kompetens, som gör det möjligt att lösa konflikter på ett moget och medvetet sätt. Men när konflikterna blir för stora, när samma person gång på gång dyker upp i infekterade situationer, där människor dessutom mår riktigt dåligt – vilket ansvar har ledningen då?
Är det för mycket begärt att jag, som anställd, begär av mina överordnade att de inte på något sätt accepterar att vissa människor går fram som ångvältar; som bråkar, skräms och t.o.m. hotar andra för att få sin vilja igenom? För mej är det självklart att ett chefskap inbegriper mod och handlingskraft nog att omedelbart agera när sådant händer. Och, att skapa ett klimat i organisationen som gör att anställda känner sig trygga nog att våga tala om när de ser att människor behandlar varandra illa. Men, hur i hela världen når man dit?