Jantelagen - hindrar den organisationens utveckling?

”1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du ska inte tro att du vet mera än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.”
Jantelagen (Aksel Sandemose, ”En flykting korsar sitt spår”)

Jantelagen, denna svenska klassiker. Som sägs sammanfatta den svenska mentaliteten; vår ”lagomisering”. Den är inte särskilt tillåtande och har – tack och lov – fått en motreaktion i Anti-Jantelagen, som består i princip av dessa tio punkters raka motsatser. Men hur stor genomslagskraft har den, Anti-Jante? Jag menar, om nu Jantelagen så väl beskriver hur vi svenskar är – hur djupt rotade är de här reglerna i oss? Hur påverkar den hur vi bemöter varandra? Hur ser vi på någon som har lyckats med karriären? Någon som är extremt begåvad inom ett område som vi själva bara behärskar till en viss nivå? Eller när någon är på väg att springa förbi dej i utveckling och bli bättre än vad du är? Handen på hjärtat; hur är det med avundsjukan, känslan av att ens egen position är utmanad eller hotad, rädslan att bli degraderad eller utbytt?
Och, vad händer där sådana här regler – mer eller mindre osagt och omedvetet – råder på olika håll inom arbetslivet? Det tarvar ju inte ett alltför stort antal hjärnceller för att dra slutsatsen att trivseln och klimatet inte får de bästa förutsättningar.
Men, det jag grunnat över vad som händer med produktivitet och utveckling? Om man har Jantelagen som en blöt filt över organisationens uttalade måtton (som säkert ligger långt, långt ifrån Jantelagen), hur tas talanger tillvara? Vad händer med lärandet i en organisation där man bemöter varandra utifrån ”du ska inte tro att du kan lära oss något”? Hur bedriver man förbättringsarbete där kollegor minsann inte ska få för sig att de är klokare eller bättre än vi? En organisation där dessa värderingar och attityder är djupt rotade; hur hävdar sig den i konkurrensen med övriga? En organisation, som brottas med konkurrens inom sej – hur hävdar den sig gentemot extern konkurrens?
För mig är det glasklart att det är den lilla, rädda, avundsjuka människan som förlorar. På så många sätt. Som missar möjligheter till egen utveckling, tillfällen att möta duktiga människor som har förmåga att dela med sej(inte bara en kollega som upplevs som ett hot mot ens egen position), som framförallt har en attityd till andra människor som dränerar den egna personen på kraft, lust och arbetsglädje.
Hur är det ställt med organisationer som – helt eller delvis – bär på samma värderingar?