Jantelagen - hindrar den organisationens utveckling?

”1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du ska inte tro att du vet mera än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.”
Jantelagen (Aksel Sandemose, ”En flykting korsar sitt spår”)

Jantelagen, denna svenska klassiker. Som sägs sammanfatta den svenska mentaliteten; vår ”lagomisering”. Den är inte särskilt tillåtande och har – tack och lov – fått en motreaktion i Anti-Jantelagen, som består i princip av dessa tio punkters raka motsatser. Men hur stor genomslagskraft har den, Anti-Jante? Jag menar, om nu Jantelagen så väl beskriver hur vi svenskar är – hur djupt rotade är de här reglerna i oss? Hur påverkar den hur vi bemöter varandra? Hur ser vi på någon som har lyckats med karriären? Någon som är extremt begåvad inom ett område som vi själva bara behärskar till en viss nivå? Eller när någon är på väg att springa förbi dej i utveckling och bli bättre än vad du är? Handen på hjärtat; hur är det med avundsjukan, känslan av att ens egen position är utmanad eller hotad, rädslan att bli degraderad eller utbytt?
Och, vad händer där sådana här regler – mer eller mindre osagt och omedvetet – råder på olika håll inom arbetslivet? Det tarvar ju inte ett alltför stort antal hjärnceller för att dra slutsatsen att trivseln och klimatet inte får de bästa förutsättningar.
Men, det jag grunnat över vad som händer med produktivitet och utveckling? Om man har Jantelagen som en blöt filt över organisationens uttalade måtton (som säkert ligger långt, långt ifrån Jantelagen), hur tas talanger tillvara? Vad händer med lärandet i en organisation där man bemöter varandra utifrån ”du ska inte tro att du kan lära oss något”? Hur bedriver man förbättringsarbete där kollegor minsann inte ska få för sig att de är klokare eller bättre än vi? En organisation där dessa värderingar och attityder är djupt rotade; hur hävdar sig den i konkurrensen med övriga? En organisation, som brottas med konkurrens inom sej – hur hävdar den sig gentemot extern konkurrens?
För mig är det glasklart att det är den lilla, rädda, avundsjuka människan som förlorar. På så många sätt. Som missar möjligheter till egen utveckling, tillfällen att möta duktiga människor som har förmåga att dela med sej(inte bara en kollega som upplevs som ett hot mot ens egen position), som framförallt har en attityd till andra människor som dränerar den egna personen på kraft, lust och arbetsglädje.
Hur är det ställt med organisationer som – helt eller delvis – bär på samma värderingar?

Vänskapens svaga länk: Skitsnack

Jag har funderat över varför vissa människor har behov av att prata om andra människor. Särskilt då i negativa termer och, givetvis, när dessa personer inte är närvarande. Varför gör vi det? Vad är det vi vill uppnå genom att skvallra, svärta ner och skarva om andra människor? Vi lär ju knappast ha något önskemål om förändring – för i så fall är det väl aningen korkat att prata om någon istället för med?! Kan det vara så att skitsnacket är tänkt som något sort socialt kitt, som ger oss något gemensamt att samlas kring? Något som binder oss som sladdrar ihop, någon sorts trygghet; det är du och jag mot den tredje – icke närvarande – parten? Tror att det kan vara argument. Men, jösses så dåliga bevekelsegrunder! Om den vänskap, eller annan relation, som jag har till en annan människa behöver bygga på bedömande och fördömande av andra människor, eller att bandet oss emellan är att vi pratar om andra människor – då känns relationen vare sig stabil, trygg eller pålitlig.
Jag önskar så att jag kunde vara ett föredöme här; att jag ärligt kunde säga att jag inte säger ett ont ord om någon. Tyvärr är det inte så! Men jag vill bättra mej. Dels för att jag tycker mej se att de som snackar skit är små människor, som inte mår så bra som de skulle kunna göra. Jag vill inte vara en liten människa som mår dåligt, som inte lever mitt liv så bra som jag skulle kunna! Och dels för att jag tror att om jag istället talar gott om andra, får jag andra människor (och mej själv) att känna sig mera väl till mods. Om jag istället sprider andras styrkor tror jag att jag själv, den jag pratar med och den jag pratar om, på sikt kommer att växa som människor. För det vi säger påverkar oss i långt större utsträckning än vad vi många gånger tror. Till slut blir det till sanning för oss, och jag har hellre på mitt ansvar att ha talat om någon i positiva ordalag än tvärtom. Så min strävan framöver blir: Det jag inte kan säga till en människa – ska jag heller inte säga om henne.